Förekomsten av ett genetiskt test behöver inte betyda att alla individer inom en ras bör testas. Det är först när en sjukdom är vanligt förekommande i rasen och innebär en allvarlig funktionsnedsättning för individen som det kan vara intressant.
Varje enskild hundägare avgör om hunden ska testas eller inte och varje klubb vilka rekommendationer de ska ha. Centrala hälsoprogram baserade på DNA-testresultat kan införas efter ansökan från special- och rasklubb till SKKs avelskommitté.
Möjligheter och begränsningar
Tillgången till genetiska tester medför möjligheter till ett effektivare avelsarbete för en rad sjukdomar. Tack vare denna nya teknik slipper vi slå ut djur från avel i onödan, för att vi misstänker att de kan vara anlagsbärare, och vi undviker framförallt att två anlagsbärare oavsiktligt paras och lämnar sjuk avkomma. Genetiska tester kan också underlätta veterinärens arbete med att diagnosticera olika sjukdomar.
Hur bra det sjukdomsgenetiska testet än är på den uppgift det är designat för, har det vissa begränsningar. Ett test för t ex ögonsjukdomen prcd-PRA identifierar mycket specifikt mutationen för prcd-PRA i den ras och population det är validerat för, men ger inte svar på om hunden lider av eller bär på gener för någon annan typ av PRA. Inte heller identifierar det några andra genetiska sjukdomar hunden kan tänkas bära på.
Resultatet från ett DNA-test visar alltså om hunden bär en mutation i just den specifika gen som testet avser. DNA-testet visar inte hundens status för andra former av den aktuella sjukdomen. Observera att en hund som uppvisar kliniska symptom på en sjukdom inte är lämplig för avel, oavsett vad DNA-testet visar.
Inte alla DNA-tester som finns på marknaden kan anses vara tillförlitliga och/eller lämpliga att använda i ett avelsprogram. I värsta fall kan nyttjandet av ett DNA-test som inte är tillförlitligt eller applicerbart i en hundras innebära att avelsdjur slås ut på felaktiga grunder, eller ännu värre, falskeligen bedöms som fria från ett sjukdomsanlag. För mer information se pdf-filen "Information och policy om DNA-tester" längst ner på sidan.
Viktiga punkter för dig som ska DNA-testa din hund
Innan du DNA-testar din hund ta reda på följande information:
- Är sjukdomen ett problem inom rasen?
- Är testet vetenskapligt publicerat?
- Är DNA-testet validerat?
- Vad rekommenderar special-/rasklubb?
När du har bestämt dig för att låta DNA-testa din hund:
- Använd remiss från SKK så att det är säkerställt att det är veterinär som tagit provet och skickat det till aktuellt laboratorium samt att hundens ID är kontrollerad.
- SKK godkänner resultat från blod- eller svabbprov. Observera att förpackningen, vid användning av svabb, ska tas med obruten till veterinär för provtagning.
- Du är enligt SKKs regelverk skyldig att informera om resultatet (Grundregel 2:9 ”att alltid lämna sanningsenliga och fullständiga uppgifter om sina hundar och sin uppfödningsverksamhet”).
- Du är skyldig att ta hänsyn till resultatet i dina avelsbeslut oavsett om central registrering sker och resultatet därmed blir offentligt.
Tolkning av resultat och avelshänsyn
För DNA-tester som avser sjukdomar med en enkel autosomal recessiv nedärvning kan testresultatet tolkas på följande vis:
Normal
En "normal"/"fri" hund har ärvt den normala genvarianten från båda sina föräldrar (hunden är homzygot för den friska allelen, N/N). Hunden kommer inte att utveckla den form av sjukdomen som testet avser, och riskerar inte heller nedärva sjukdomen till sina eventuella avkommor. Det kan dock inte uteslutas att hunden bär på andra mutationer som kan ge en annan form av samma eller liknande sjukdom hos rasen.
Anlagsbärare
En hund som är bärare av sjukdomsallelen (heterozygot, N/n) kommer inte att själv utveckla den typ av sjukdomen som testet avser. Hunden kan dock nedärva den defekta genvarianten till sina eventuella avkommor. Det kan inte uteslutas att hunden bär på andra mutationer som kan ge en annan form av samma eller liknande sjukdom hos rasen.
En anlagsbärande hund för allvarlig sjukdom med fastställd enkel recessiv nedärvning får endast användas i avel i kombination med genetiskt/hereditärt friförklarad hund och under förutsättning att detta inte står i strid med gällande hälsoprogram (SKKs Grundregler 2:2).
Genetiskt affekterad
En hund med resultatet "genetiskt affekterad" har ärvt den defekta genvarianten från båda sina föräldrar (hunden är homozygot för sjukdomsallelen, n/n). Hunden kommer med stor sannolikhet att utveckla den sjukdom testet avser under sin livstid.
Hund som vid DNA-test för allvarlig sjukdom med fastställd enkel recessiv nedärvning visat sig vara bärare av dubbla anlag (homozygot) får inte användas i avel. Detta oavsett om hunden uppvisar kliniska symptom eller inte.
Hereditärt fri
Uttrycket ”hereditärt fri” innebär att en hund med hjälp av sina DNA-testade och friförklarade anfäder själv kan anses vara fri från det aktuella anlaget. För raser med central registrering av resultat från DNA-test redovisas såväl testresultat som hereditärt fria hundar i SKKs webbtjänster Avelsdata och Hunddata. För att en hund ska kunna frias hereditärt måste DNA-testresultaten som visar att hundens anfäder är testade som normala finnas registrerade hos SKK.
Riktigheten i ett hereditärt friande resultat är svår att garantera, särskilt om de DNA-testade hundarna finns långt tillbaka i härstamningen. Förutsättningen är ju att hundarnas härstamning stämmer, vilket inte alltid behöver vara fallet. Det är av den här anledningen upp till varje enskild uppfödare, eller hanhundsägare, att bedöma vilken tilltro man har till ett hereditärt friande resultat. SKK utfärdar aldrig intyg gällande hereditärt friade hundar.
Ju längre tillbaka i hundens stamtavla de fritestade hundarna finns, desto mer osäkert kan ett hereditärt friande resultat antas vara. Tidigare har det inte funnits några begränsningar avseende antalet generationer av hereditärt friade hundar i SKKs hälsoprogram. Efter beslut i SKKs avelskommitté infördes i mars 2021 en begränsning av det antal generationer i vilka en hund kan påföras beteckningen hereditärt fri till tre generationer. Därefter måste det aktuella avelsdjuret, eller valpkullen, DNA-testas på nytt för att säkerställa att de inte bär på anlag för den aktuella sjukdomen. För de hundar som redan sedan tidigare har beteckningen hereditärt fri i databasen sker ingen förändring, de får alltså behålla denna beteckning oavsett hur många generationer bak de DNA-testade anfäder finns som ligger till grund för beteckningen.
Frågor
Frågor gällande DNA-tester besvaras av Avdelningen för avel och hälsa, tel. 08-795 30 00 e-post vet@skk.se
Frågor gällande tekniken kring DNA-test besvaras av Tomas Bergström vid Husdjursgenetiska laboratoriet SLU e-post tomas.bergstrom@slu.se
Läs mer